Jag kan ingenting längre. Jag kan inte gå i skolan. Jag kan inte träffa vänner. Jag kan inte ta överdoser. Jag kan inte vara ute bland folk. Jag kan inte sova. Jag kan inte leva. 

Jag försöker. Och försöker. Och försöker. Men det går inte. Ingenting går. Hur kan man vara så fruktansvärt värdelös, hur är det möjligt? Tur att man har sitt rep, den vassa kökskniven och tusentals sår man kan riva upp. Om, och om igen. Likt många andra nätter, så räddar det mig även den här gången. 
 


6 kommentarer

zzz

15 Dec 2013 22:00

ååh vilken blogg;( blir så ledsen av att läsa en sån fin tjej som dig mår så?

snälla kära du jag vet det är inte lätt det du går igenom men tänk lite sätt dig ner ensam med tända ljus och tänk tänk tänk detta är inte värd försök se de positiv ta den hjälpen du får..
du är för bra för att må så önska innerligt att jag kunde hjälpa dig<33 hoppas du förstår mig
massa kramar till dig

Ida

15 Dec 2013 22:16

Känner igen mig så mycket i det lilla jag läst i din blogg. Det är skit, hela livet, det är det verkligen. Jag har varit där, definitift.

Är är en sida som har fått mig att överleva några dagar:
http://www.metanoia.org/suicide/

Jag önskar jag kunde göra något för dig.
Men jag känner dig inte ens, så jag har
ingen aning om vad du behöver.

Jag hoppas du mår bättre snart, att du tar dig igenom det här och får uppleva de andra sidorna av livet också.

DBT var det som tillslut räddade mig. Prata med din psykolog om det!

Skicka ett mail om du vill "prata" av dig någon gång. Jag lyssnar.

Linnea

15 Dec 2013 22:18

Neej, skada inte dig själv!!! Du har hela livet framför dig och jag lovar att det kommer att kännas mycket bättre när man kommer ifrån tonåren!
Styrkekramar!!!!

Anna

15 Dec 2013 22:56

Var där en gång jag med. Ångestskrik, blodiga armar & ben, benso i mängder. Supa o knulla, slå morsan på käften, svält och veckovis med apati. Man tror att det aldrig försvinner och förbannar alla som påstår annat. Men raring tro mig - en dag hittar du kärleken och flyger lika högt som jag. Idag är jag 24 och lycklig!

Carolina

15 Dec 2013 23:56

Hej!

Jag har läst igenom din blogg och det känns hemskt att du mår så fruktansvärt dåligt som du gör!

Du har säkert läst många kommentarer av andra läsare som skrivit att det kommer blir bättre. Jag förstår om det tillslut bara blir tomma ord, med tanke på hur du mår. Men det blir säkert en form av stöttning också, det hoppas jag!
Trots att jag inte känner dig, så lovar jag dig att det kommer bli bättre!

Du har gett mig en fin bild av dig själv, som jag hoppas är äkta. Du verkar verkligen var en klok, snäll, fin och härlig tjej!
Det där med att inte visa sina nära och kära hur man mår, bära en mask, förstår jag.
Eftersom att du skriver här i bloggen, så kan jag tänka mig att du är dig själv. Du känner inte oss och vi känner inte dig, vilket kan vara väldigt skönt för dig!

Det är väldigt bra att du hittat ett bra sätt att få ur dig alla händelser och känslor inom dig! Jag föredrar också att skriva när jag vill få ur mig något.

Detta kanske låter konstigt. Men jag önskar att jag hade någon att skriva tillsammans med, som jag inte känner ''i verkligheten''. (Låter väldigt märkligt, men du förstår säkert hur jag menar.). Det händer väldigt mycket i mitt liv också och jag mår väldigt dåligt. Det skulle vara skönt att skriva med någon som skulle kunna förstå en!
O jag önskar verkligen att jag på något sätt skulle kunna hjälpa dig att må åtminstone lite bättre! Jag har skrivit min mailadress i rutan under ''mitt'' namn där jag lämnat kommentaren. Dock har jag inte skrivit mitt riktiga namn här på din blogg, eftersom att jag vill vara anonym.

Hoppas verkligen att du svarar mig!
Ta hand om dig och fortsätt att kämpa!
Kramar! :)

lolz

02 Jan 2014 00:21

Hej.

Du känner inte mig och jag känner inte dig. Har dock fått lära känna dig lite tack vare din dagbok.

Jag mår dåligt, absolut inte på den nivån som du gör, men ja gör det.
Ibland blir hela jag så full av kännslor att jag blir så frustrerad att jag bara måste ut. Jag måste röra mig, eller träffa någon för att lugna mig. Min pojkvän anser att ja hellre ska gå och lägga mig. han av alla människor borde förstå. Han har varit där...

Men ja kämpar, precis som du.
Jag går hos Bup, hos skolans kurator. De ska försöka hjälpa mig och jag vill så gärna bli hjälpt.

Jag hoppas verkligen någon hjälper dig också. Att du inte ska behöva gråta till söms längre. Inte vilja skära dig.
( Jag har hållit mig i tre och en halv månad, allt för hans skull<3)
Önskar att du kommer må bra någon dag. Det finns inte så många som orkar kämpa men du verkar göra det. Håll kvar det. Forsätt vara stark. Låtsas att du är en superhjälte som klarar allt. lolz.

Ta hand om dig fina<3

Kommentera

Publiceras ej