Jag har sjunkit så djupt ner på botten, jag flyter inte längre uppåt mot ytan. Mot ljuset. Det är mörkt, alldeles kolsvart. 

Varenda kroppsdel värker, magen kurrar och ögonen försöker med nöd och näppe hålla sig öppna. Egentligen önskar jag att det var precis tvärtom. Att jag inte kände någonting, att jag var död. Att jag slapp känna all sorg och smärta som i skrivande stund är outhärdlig. 

Idag ska jag som vanligt till BUP och prata med min psykolog. Bara tanken ger mig ångest. Jag funderar på om jag ska ta en överdos innan, så att jag slipper känna. Jag har gjort det flera gånger, men det var bara förra gången som de märkte något.
Blir det riktigt jobbigt under samtalet så kan jag alltid springa fram och slita upp fönstret och hoppa mot döden. Jag hoppas jag vågar. 

2 kommentarer

Linda

03 Sep 2013 10:28

Hej, har läst lite av dina andra inlägg. Känner igen mig. Men jag har social fobi. Extrem SF. Tar lugnade överdoser när jag ska träffa andra människor etc. Lider av depression, tar tabletter för det men det funkar inte.

Hur gammal är du? Har du pojkvän?

esterii

04 Sep 2013 23:31

Men hallo! Jag har det mesta du har och levt med det länge för är en 45-årig busig kvinna idag. Du kommer klara det bruden,med hjälp och med dig själv som din bästa vän.. Kram

Kommentera

Publiceras ej