Klockan är strax efter tre på morgonen. Hela natten har kantats av en obehaglig tomhet. Jag känner mig varken ledsen, arg, sur eller glad. Det ekar tomt i hela mig. 

Jag sneglar bort mot skrivbordet, där ligger både en svart Ikea kniv och en blommig sax. Favoritverktygen när jag vill skada mig själv. Saxen är favoriten, om jag får uttrycka mig så. Jag är så sugen... Sugen på att skära ett djupt fint snitt på armen eller låret. 
 
Jag vet att jag också kan ringa till BUP-akuten och prata med någon. Men jag har faktiskt ingenting att säga, jag känner mig nästintill apatisk. Och så fruktansvärt tom. Jag önskar att jag skulle våga utföra mina självmordsplaner, varför är det så svårt? Jo, för jag vill dö på ett sätt som inte drabbar andra. Familj och vänner drabbar det ju såklart oavsett, men att dö så att ingen annan ser är svårt. Jag vet exakt hur jag ska gå tillväga, men jag är för feg. Än så länge. 

Nu ska jag ta bort den värsta ångesten, jag kan inte hålla mig längre. 

Kommentera

Publiceras ej