Det finns ingen som känner mig. Det finns heller ingen som förstår mig och mina tankar. Inte ens jag själv.

I hela mitt liv, framför allt de senaste åren, har jag ständigt levt med en vägg. En vägg som jag fått sköta, och som inte har skött om mig. 
Väggen har åtminstone gett mig kärlek, det är kanske inte så bara egentligen. Att ge och visa sin kärlek är ju såklart betydligt bättre än inget. Men som The Beatles låttitel lyder "Love is all you need" kan jag inte alls hålla med. Det är omöjligt, i alla fall för mig, att leva på pussar, kramar och "jag älskar dig varje dag". Det behövs så mycket mer än bara ord. 

Nu är jag snart 17 år fyllda, jag har ju uppenbarligen klarat det hittils. Men samtidigt, det är nu sorgen och smärtan är som starkast. Ska jag övervinna den, eller ska jag visa mig riktigt svag och ge upp? Fast... Vad är det jag ger upp egentligen? Jo, ett liv. Ett liv som jag inte trivs med, och som heller inte ens är värt att kalla ett liv. 

För mig betyder liv gemenskap, glädje, kämparglöd och lycka. Men också motgångar, jag vet att det tillhör livet. Men ett helt liv med motgångar, det kallar åtminstone inte jag ett värdigt liv. 

2013-06-14

4 kommentarer

Hector

04 Sep 2013 17:10

Hej !
Du är stark, så stark som skriver denna blogg om ditt liv. Vet att det inte är lätt med dessa tvång, tankar mm. Men ge inte upp, det måste kunna bli bättre. Psykologen måste kuna hjälpa dig så du får ett liv. Hjälp med sysselsättning om det så bara är en kurs med något du tycker om att göra. Många som har psykisk ohälsa mår bra av motion. Dom får en kick av det. Kanske något att fundera på.. Lycka till för du kan!!

Tanya

04 Sep 2013 19:08

Jag vet hur du känner dig på ett sätt, då jag många gånger också har känt och upplevt (det är så också, känner inte det bara) att mitt liv är fylld med upp och nedgångar... Jag har fått kämpa i hela mitt liv, har blivit illa bemött av människor, illa behandlad av familjen och vissa föredetta så kallade "vänner." Jag har en diagnos som vissa andra förstår & accepterar, andra blundar för det och ifrågasätter istället det mesta jag gör/säger eller inte gör/säger... Jag ville ta mitt liv för ca 5 år sen, jag blev sjukare och sjukare (psykiskt) vet du vad som BOKSTAVLIGEN räddade mitt liv? Gud... När jag blev frälst (kristen alltså) i samma sekund så försvann ALL mina självmordstankar och hat inom mig själv som jag hade burit i mig ett bra tag... Det är det absolut det bästa som har hänt mig och jag ångrar inte mig för en sekund, för hade inte Gud räddat mig från mig själv så hade jag säkert tagit en massa mediciner idag pga mitt psyke, vart svagare och sjukare än någonsin... Poängen är: Det finns en väg ut ur det här! Ge inte upp... Det är värt att kämoa i slutändan :)

Ellie

18 Apr 2014 12:11

Livet betyder mycket för mig eller ja för det mesta livet har ju sina dåliga saker..

Kommentera

Publiceras ej