Just nu vet jag faktiskt inte. Men jag vet att jag just nu är rädd, vilsen och förvirrad. Vad hände med den glada, humoristiska och grymma jag som lyckades så bra med livet? 

Under hela mitt liv har jag hoppats, haft förväntningar och drömt. Massvis. Jag har förstått att saker och ting har varit på ett sätt som det inte ska vara. Den 21:e mars i år förstod jag att ingenting kommer bli som vanligt, någonsin. Mamma hade tillslut fått sina diagnoser efter flera år av fördjupade utredningar. ADHD, atypisk Autism och Asperger, men fler diagnoser har hon. Jag vet det, men jag har inte frågat. För jag vill inte veta. 
Mamma har under många år varit deprimerad, ibland så djupt att hon har varit inlagd i flera månader. Hon var till en början diagnostierad Bipolär, men det är hon inte längre. Ändå så behandlas hon med den stämningsstabiliserande medicinen Lithionit. 

Jag skulle som vanligt ta min medicin på morgonen, när jag såg att mammas läkarintyg stack ut på hyllan."Livet känns för henne meningslöst, hon lever endast för sin dotters skull". Den värsta tänkbara meningen att få läsa som dotter. Det tog hårt på mig. För första gången tog jag en överdos, men inte med syftet att dö. Det var början på mitt självskadebeteende. 

Jag tryckte ut dem en efter en, tillslut fanns det inga kvar. Fjorton ynka Sertralin. Det var vad som fanns kvar i paketet. Annars hade jag tagit fler.
Jag befann mig på en av sjukhuset toaletter, jag tog en pappersmugg och fyllde den med vatten. Jag svepte alla i ett. En känsla av stolthet tryckte sig fram, men även en förvånad min. "Har jag verkligen vågat ta dessa tabletter, även om det inte var så många?"

Ångesten var ett faktum, dels för att jag tagit tabletterna, men också för att jag inte visste vad jag skulle göra, eller ta vägen. BUP-akuten låg som tur var i närheten, jag gick dit med tunga steg. Förtvivlad, ledsen och panikslagen.

Det var första gången jag var där, jag var nervös eftersom jag inte visste vad som skulle hända.
Akutmottagning med ett rött kors stod det på en stor skylt. Jag tryckte på ringklockan, och efter en halv minut kom en från personalen. Det var en sjuksköterska, vi kallar henne för Maria. Jag berättade vad som hänt. Hon berättade att det var jättebra att jag hade kommit hit och så pratade vi lite. Hon gick sedan för att prata med läkaren, och h*n sa att vi var tvungna att gå till akuten. I fem timmar låg jag inne för observation, sedan kom mamma och vi var tvunga att gå tillbaks till BUP för en läkarbedömning. Då jag redan hade en kontinuerlig kontakt med öppenvården bestämde vi att jag skulle få träffa min psykolog dagen efter. Jag skulle då lova att inte göra någonting dumt, mamma skulle låsa in alla mediciner och jag skulle vara hemma resten av kvällen och natten. 

Dagen efter ringer min psykolog, jag får en tid redan samma dag. Jag bröt ihop fullständigt, jag berättade om mina självmordsplaner och att jag verkligen inte orkade mer. Läkaren på min mottagning var inte där, så min psykolog ringde till BUP-akuten, men det tutade upptaget i en halvtimme. Ytterligare en psykolog kommer in, och jag lugnar tillslut ner mig. Eftersom de inte får tag på någon på BUP-akuten beslutar de sig för att låta mig få komma hem, istället för att jag skickas till akuten. Den ena psykologen ber mig kolla in i hens ögon och lova att jag inte kommer göra något mer dumt. Jag nickar, och så fick jag en ny tid igen dagen efter.
... Ett löfte som sedan skulle spricka. Rejält. 
Fortsättning följer



3 kommentarer

Anonym

01 Sep 2013 17:38

Ännu en sådan här blogg. Hela internet svämmar över av jag-mår-dåligt-tyck-synd-om-mig-bloggar.


Svar: Absolut inte. Detta är som en dagbok för mig, bara det att den inte är privat.
Den psykiska ohälsan är uppenbarligen ett problem i dagens läge, därför är det väl jättebra att människor väljer att dela med sig och förhoppningsvis förstå att man inte är ensam.

Deep talks

R

02 Sep 2013 01:19

Jag kommer att följa din blogg. Det är ett bra initiativ att dela med sig och jag hoppas det hjälper dig i din kamp att få skriva av sig.

Kan säga att älska sig själv är det viktigaste stöd du någonsin kan finna. Utan min självkärlek hade jag aldrig överlevt mitt eget lilla helvete. För allt annat är i ständig förändring och människor kommer och går. Det finns ingen annan konstant i livet utom dig själv. Att göra sig själv till fiende med det egna jaget är jobbigare och farligare än i princip någonting annat i hela världen. Enbart vetskapen om att man är menad för något bättre och en ovilja att någonsin ge tappt kan föra en människa otroligt långt.

Du är rädd och förvirrad just nu skriver du. Jag hoppas du kan hitta tillbaka till dig själv och finna inre frid igen.

Emma

31 Jan 2014 11:57

Jobbigt du har det :-(. Men det kommer att bli bättre. Vad det gäller din mamma, så älskar hon dig över allt annat. Hon kanske har det jobbigt med sig själv. Hon är också bara en människa. Men hon lever för din skull. Du är viktig för henne. Kram!

Kommentera

Publiceras ej