Jag svettas. Jag gråter. Jag skakar. Jag går i tusen bitar. Ångesten är ett faktum.

En riktig pissdag idag. Jag är så fruktansvärt arg och irriterad. Jag orkar inte le. Inte göra alla nöjda. Inte få alla människor att le. Och jag orkar fan inte leva bara för andras skull. Nä, om det är någon gång jag ska vara självisk så är det nog också den dummaste gången. 



NÄÄÄÄ! Nu är det dags att spy ur sig all skit. Kan liksom inte hålla mig. Är alldeles för arg, ledsen, äcklad och ångestfylld för att kunna hålla käften och fingrarna i styr så att jag INTE skriver såna här inlägg. Men jag gör det ändå, jag har ju trots allt mina diagnoser som förklarar det*skönt att ha något att skylla på*. Jag vet förvisso inte om det är bra eller inte, att ha fått så många diagnoser. "Du är inte din diagnos" hör jag ofta läkare och psykologer säga. Jo, det är ju precis vad jag är!!! Annars hade jag inte varit där jag är idag, en stor misslyckad äcklig 17-åring som har sabbat livet så brutalt. Och framför allt, sabbat det för så många andra.

Jag blir så trött på att det inte händer något. ALLTSÅ HALLÅ, hur jävla lång tid kan det ta egentligen? Är det så mycket begärt att få hjälp någon JÄVLA gång?? 
Imorgon ska jag i och för sig åka till ett behandlingshem, men enbart för att "se hur det kan se ut på ett sånt ställe". Så sjukt patetiskt och onödigt, eftersom det är bestämt att jag aldrig någonsin kommer bo där. 
 
 
Förlåt mig, varje gång jag får sådan fruktansvärd ångest att jag inte kan andas och bara skriker av förtvivlan och dödsångest.
Förlåt mig, att jag är så många olika personer. Att jag inte har hittat mitt "jag".
Förlåt mig, att jag inte kan kontrollera mig.

Förlåt mig, att jag inte blev den dotter, barnbarn, syssling osv. som det var tänkt. MISSLYCKAD. 
Förlåt mig, att jag fortfarande lever. Det var ju så nära sist, "ett under att jag klarade mig //läkare på MAVA".