Jag svettas. Jag gråter. Jag skakar. Jag går i tusen bitar. Ångesten är ett faktum.

En riktig pissdag idag. Jag är så fruktansvärt arg och irriterad. Jag orkar inte le. Inte göra alla nöjda. Inte få alla människor att le. Och jag orkar fan inte leva bara för andras skull. Nä, om det är någon gång jag ska vara självisk så är det nog också den dummaste gången. 



5 kommentarer

Hedda

16 Apr 2014 00:37

Usch, förstår att det känns tungt. Hoppas du kämpar på, det blir lättare med åren! Du är lika fin som alltid iallafall.

JuliaWisniewska

17 Apr 2014 16:44

Åh.. hoppas du mår bättre snart!
Kram!

Anonym

23 Apr 2014 21:03

Kämpa. Kämpa, snälla du.

Anonym

23 Apr 2014 21:31

Jag sitter här och känner mig så fruktansvärt ledsen när jag läser allt du skriver. Jag känner mig också dum, som om min förra kommentar inte räcker till. Jag känner mig idiotisk för att jag bara skriver att du ska kämpa, som om det inte är något du hört tidigare. Allt du varit med om, allt du bär på, själv. Det gör mig ledsen att någon som bara är 17 år känner så mycket smärta, så mycket ångest, sådan stark längtan efter döden. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga eller skriva, det skulle kännas ännu dummare att dra till med någon klyschig "det blir bättre, du klarar det här" - jag vet att det inte hjälper, särskilt inte när man befinner sig i sitt allra mörkaste. Jag ska inte säga att jag vet precis hur du känner, men jag har själv varit där. För några år sedan var det en bekant plats för mig, idag skrämmer mörkret mig. Mörkret gör mig också ledsen. Det spelar kanske inte så stor roll vad jag tycker, men jag tror att det finns människor runtomkring dig som kan bära bördan med dig. I en värld som stundtals kan kännas mörk och hopplös så finns goda människor som vill väl, som vill hjälpa dig, som vill laga dig. Jag vill tro att det är så. Det är svårt att låta andra komma nära, att släppa in dem, men det kan också vara det som kanske hjälper till slut. Att släppa masken, att låta dem veta vem du är, vad du känner, vad du varit med om. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att du är någon i denna värld. Du förtjänar en plats på denna jord - inte för att du är spektakulärt bra, har fint hår eller ett sött leende som många andra skriver, utan för att du är människa. Det gör mig ledsen att du skadar dig själv på de många sätt du beskriver här i bloggen. Det gör mig ledsen att du mår så dåligt. Det gör mig ledsen att världen är så fruktansvärt orättvis ibland. Det som gör mig mest ledsen är tanken på att du inte skulle finnas mer, att du skulle försvinna, att du skulle gå miste om ett liv, ett liv med både härligheter och jävelskap. Du är värdefull, förstår du det? Du har ett värde, en betydelse. Glöm inte det. Jag vägrar tro något annat.

Svar: Åh, vilken underbar kommentar. Tack tack tack tack <333
Deep talks

Elsa

24 Apr 2014 18:52

Jag vet att det kan vara svårt. Jag pratar också med en psykolog och jag har mått riktigt piss men nu börjar det att gå uppåt. Man måste bara kämpa! Jag har tvivlat på om jag vill leva ibland men jag kämpar fortfarande på. Jag kände ingen skillnad ett tag fast jag hade börjat pratat med en psykolog men helt plötsligt började jag märka små skillnader som håller på att bli större. SÅ GE ALDRIG UPP finaste du<3 Jag läste att du inte gillade när folk säger "du är inte din diagnos". Sanningen är att även om du inte själv tror det så är du INTE din diagnos och du kommer aldrig att bli. Vad dina demoner lurar i dig är inte den du är. Det finns så mycket bra saker i livet men också dåliga saker, men det är bara det dåliga sakerna vi lägger mest energi på vilket är fel. Men om man aldrig har mått dåligt kan man aldrig må bra.Jag lovar att du kommer att bli bättre. Det ända du behöver göra är att hålla ut och kämpa. Puss

Kommentera

Publiceras ej