Är tillbaks från sjukhuset nu. Hade läkarsamtal sent igår kväll och det beslutades först att jag skulle ha fortsatt x-vak. Men, grym som jag är, lyckades jag slippa det och istället gjorde de bokstavligen en "husrannsakan" i mitt rum. De tog alltså bort allt jag kunde skada mig med. Men, de missade en del grejer. Exempelvis nylonstrumpor(fungerar jättebra att strypa sig med) och min pincett. Man kanske inte tror att pincetten kan orsaka särskilt djupa sår, men tro mig, det kan den. 
 
Imorgon ska jag ha läkarsamtal igen, lär väl inte få någon mer permission. Men försöka, och hoppas kan man ju alltid göra. Förresten så ringde min socialsekreterare mig förut. Hon ba "Tanken är ju att du bara ska vara på korttidsvårdavdelningen i 6 veckor, så att de kan ge mig underlag för vad för typ av behandlingshem du ska till sen. Hon syftade på att jag alltså bara skulle dit för en fördjupad utredning.

Nummer 1. ALLA har sagt att jag ska vara där i tre månader, både för behandling och utredning. 
Nummer 2. Ingen har någonsin nämt någonting om ett behandlingshem(alltså såna hem som man är på under lång tid).
Nummer 3. Varför säger alla olika saker hela tiden? Jag trodde verkligen att det var bestämt nu, hur det skulle bli. Men nej, såklart inte.
Nummer 5. Hon har alltså då ingen förhoppning om att jag kommer bli bättre efter att ha varit på korttidsvårdavdelningen?
Nummer 4. Jag är så JÄVLA JÄVLA JÄVLA trött på allt och alla. Människor är bara komplicerade. Inget annat. #Hejjagärsåjävlaförvirradjustnu



Fick permission förut eftersom jag skulle till provfilmningen. Men givetvis gick det åt helvete, fick panikångest och allt blev bara en enda röra. Egentligen skulle en från personalen följt med, men istället kom vi överens om att höras på telefon. Jag ringde när jag var där, och skulle sedan ringa när jag åkte därifrån. Men det har jag inte gjort. Istället för att åka raka vägen tillbaks till BUP har jag åkt runt lite varstans och hoppats på att få impulsen. Impulsen som jag så innerligt väntar på.