"En sak många inte tänker på och som jag vill lyfta fram, är att de som oftast mår allra sämst talar inte om det. Jag är en av dem och jag visar alltid en jäkla glad sida hela tiden. Irriterande med folk som alltid ska ha uppmärksamheten och folk som inte fattar att folk kan må dålig även om det inte syns på utsidan."

Jag blir så himla less på kommentarer som dessa. Att det är någon slags tävling om vem som mår sämst. Att definiera sig själv som att må allra sämst låter otroligt korkat i mina öron. Vi alla mår dåligt på vårat sätt. Vissa personer klarar av att dölja sitt mående helt och hållet, varken prata med psykolog, läkare, vänner eller familj. Hålla upp fasaden, "På med masken" ni vet. Och andra klarar uppenbarligen inte det, utan måste "skrika på hjälp", skada sig själv genom att börja med droger, sälja sig osv. Jag har varit båda alternativen. Den som aldrig sa något, alltid skrattade och var glad. Som de första åren jag gick på BUP "Hej, hur är det med dig idag". "Jo, det är bra med mig" och så ett fejkat skratt på det. Aldrig någonsin att jag skar mig, slog min mamma eller tog överdoser under den tiden. Men vet ni, saker och ting förändrades. Jag trodde redan att jag mådde jättedåligt, men såhär i efterhand så var det ingenting mot hur det är nu.

Så fort det är psykiskt som yttrar sig bland det fysiska, så handlar det inte automatiskt om uppmärksamhet på det dåliga sättet. Jag kan givetvis inte tala för alla, men för mig blev det ett tecken på hur dåligt jag faktiskt mådde. Att jag inte orkade mer. Att det hade tagit stopp. Ångesten blev så kraftig att ingenting längre kunde stoppa den förutom att ta tabletter eller skära mig. Ilskan låg så nära till hands hela tiden, fram med handen och örfila mamma så fort hon började trycka ner mig. För jag orkade inte höra det mer. Jag orkade inte höra hur fel allting är på mig hela tiden. Det gick inte längre att stoppa mina känslor, jag kunde inte kontrollera dem längre. Så är det än idag.

Men vet ni? De enda personer som vet om att jag mår dåligt är mina behandlare på BUP och Soc, mamma, mormor och morfar. Ingen annan. Ingen av mina vänner vet om vad jag har varit med om. Några vet att jag går till BUP, men inget mer. De vet inte om alla överdoser jag har tagit. Som när jag i somras var inlagd i flera veckor på sjukhuset. Jag fick dra en jävla story, och alla går på det. Alla ser fortfarande mig som den glada, roliga och galna "jag". Jag tycker det är skit rent ut sagt att någon aldrig kan fatta, och inse vad det är som händer egentligen. Men, så länge masken är på, så är det såhär det blir. Man har ingen annan att skylla på än sig själv, så är det. På BUP och Soc åkte tillslut masken av, det är därför jag äntligen ska få riktig hjälp. 

Hittade mitt hjärta i morse. Dränkt i flingor och mjölk.

6 kommentarer

Linda

08 Jan 2014 14:44

En liten fråga, hur "sålde" du dig? Förlåt om jag missuppfattade det hela.
Kramis <33

Åsa

08 Jan 2014 15:01

Hej,
jag hoppas att du vågar prata om det en dag med dina vänner. Kanske vet dem mer än du tror, kanske förstår de mer än du tror eller förväntar dig.
Jag tror att det är väldigt viktigt att du vågar berätta, kanske inte för alla, men för dem som står dig nära, de du litar på.
Försvinner det vänner så var de inga vänner i vilket fall..
Jag tror att det är viktigt för ditt tillfrisknande och inte ha masken på dig..men jag vet inte, men jag är 41 år gammal och vet att jag mår bättre när jag ventilerar saker som jag tycker är jobbigt, oavsett vad det än är..
Stor kram till en tuff tös!

psykiatrin.blogg.se

08 Jan 2014 16:28

hej kolla in vårt bloggkollektiv om du vill vara med?
jag länkar dig och texter/berättelser om du vill dela med dig..

Josefin

08 Jan 2014 18:59

Så rätt tänkt!

Sofia

08 Jan 2014 21:53

http://www.youtube.com/watch?v=7-iNOFD27G4 Om du har en stund över, titta på det här klippet :) Tror att det kan hjälpa, i alla fal lite grann.

skriveromidag

25 Jan 2014 16:55

Du har verkligen helt rätt! Man själv skapar den bild man vill att andra ska se av en, visar man positivitet och glädje så uppfattas man ju självklart som en lycklig människa.

Kommentera

Publiceras ej