... För nu ska jag tydligen orka vänta ytterligare en månad på att bli inlagd än vad det var tänkt. Jag klarar inte av någon mer motgång. Jag gör inte det. Jag hade äntligen något att "se fram emot", jag hade börjat räkna ner dagarna tills jag skulle bli inlagd. I slutet på januari. Nu ska jag istället dit i slutet på februari. Jag vet, det är bara en månad extra. Men jag orkar inte det. Jag gör verkligen inte det. 

14 kommentarer

Jonna

09 Jan 2014 07:57

Jag har läst igenom din blogg. Läst igenom varje inlägg.
Jag känner all din smärta och ångest som kommer krypande ur varje mening, varje ord. Även det du låter vara osagt.

Jag blir förbannad, jag blir ledsen och jag blir rädd- för din skull.
För att du inte har, eller haft, den trygghet som du faktiskt förtjänar och borde ha.

Jag är 11 år äldre än dig, nästan 12. Jag har mina erfarenheter och upplevelser. Jag har varit nere på botten och vänt. Flera gånger.
Äter sertralin, atarax och propavan för min depression, ångest och sömnrubbningar. (De vill dock ge mig starkare medel, vilket jag tackar nej till.)

Jag mår ändå inte så dåligt som du, kanske att jag varit där någon gång, men ändå inte.

Jag ser de bilder du lägger upp, hur vacker du är (ja, jag tycker det), men jag ser också att det inte är någon "riktig" glädje du försöker förmedla, den ökända "masken". Den jag själv haft och fortfarande har till viss del.
Jag vill så gärna bara sitta med dig. I tystnad eller att du får ösa ur dig ALLT. Vad DU vill.
Vill så gärna hålla om dig om det gick, om jag fick. Ta din smärta för en stund.

Jag hatar den svenska vården som inte fungerar. Som inte finns där för dig när du som mest behöver dem. Som inte gör tillräckligt.
Ditt liv är precis så värdefullt som någon annans, vare sig du tror det eller ej.
Jag blir så arg att jag inte kan hjälpa dig, att ingen hjälper dig, även fast de försöker.
Jag blir så arg att du måste må så här. Kunde inte jag få ta din smärta istället?
Jag blir inte arg på dig. Jag vill inte att du ska må dåligt för något.
Du har all rätt i världen att häva ur dig din ilska, din rädsla, din sorg och din smärta. Och du SKA göra det.

Jag vill ta hand om dig, jag vet att det är omöjligt, men jag vill.
Jag önskar att jag kunde ge dig åtminstone ett ögonblicks ro.
Jag blir ledsen på världen som låtit dig må så här. Som låter dig må så här.

Jag förstår att du inte orkar. Jag förstår tomheten. Jag har varit där. Ingen kan säga vad du borde göra. Det valet är helt ditt.
Jag önskar att du visade bloggen för din psykolog. Att du lät honom komma innanför dina sista murar.

Önskar att jag kunde svepa iväg dig till ett ställe där du skulle våga leva igen, där du kände dig trygg.
Jag hoppas att jag kommer få se fler inlägg från dig. Hur sorgsna och mörka de än är..

Åsa

09 Jan 2014 08:53

Det gör dom inte alls och det vet du med :)
Jag förstår besvikelsen men snart, snart är det din tur att få hjälp..
Stor kram Åsa

Alice

09 Jan 2014 15:33

Jag vill så himla himla gärna förmedla en känsla av hopp till dig. För det finns hopp. Jag vet att när man är på botten så känns det OMÖJLIGT att någonsin känna glädje på riktigt igen och det kanske till och med känns provocerande att jag säger att det finns hopp, men jag lovar av hela mitt hjärta att det gör det. Du behöver INTE känna såhär resten av livet, det kommer bli så mycket bättre. Jag vet att det är otroligt svårt att ta till sig så länge ångesten finns där, men försök att lita på det.

Jag hoppas att detta inte låter som en hurtig peppkommentar, för det är inte alls min tanke. Min förhoppning är att den ger dig ett ljus, om än så litet.

Kram till dig!!!

Ida

09 Jan 2014 17:18

Min psykolog väntar tills jag ska begå självmord också

Åsa S

09 Jan 2014 19:11

Jag är ledsen för din skull att du behöver vänta, har själv erfarenhet av sluten vården. Jag förstår att du kommer känna dig trygg där, för där kan inget hända. Men ge inte upp, snart är du där. Du är en underbar människa och det behövs fler av dig här på jorden! Stor kram!

Linn

09 Jan 2014 19:46

Skickar styrkekramar till dig och hoppas att det snart är din tur att må bättre!

Therese Sundström

09 Jan 2014 20:00

Gud vad tråkigt att se dig må så dåligt! =(

Jag hoppas verkligen jag kan komma med lite råd till dig för att börja se ljuset i tunneln. För några månader sedan så mådd ejag också så otroligt dåligt, sökte terapi behandling och efter ett tag hittade jag ett sätt för att bearbeta min depression. Jag började blogga om positiv psykologi. Du är mer än välkommen in att läsa min blogg för att kanske finna mer livsglädje.
För det är det jag gör genom att blogga om det jag gör!

LOVE och ljus, Therese
http://theresesundstrom.blogg.se/?tmp=952948

Fult

09 Jan 2014 20:02

Du, försök hålla ut. Hjälpen är påväg!

Anonym

09 Jan 2014 20:56

Vad vill du att de som vet om allt ska göra ? En i min familj har depritioner och använder alkohol. Vad ska man göra för att hjälpa honom ?

Hedda

09 Jan 2014 21:23

Usch vad jobbigt att behöva vänta ännu längre.
Håll ut!♥

D

09 Jan 2014 21:43

Jag ramlade in på din blogg och kunde inte undgå att känna för dig. Det är otroliga texter som du skriver. Jag hoppas att du kommer att må bättre och att du kommer fortsätta att finnas. När jag läste igenom dina kommentarer såg jag att alla personer som skrivit dem vill dig väl och hoppas att du kommer må bättre. Idag var jag med om en olycka, det var en gammal dam som föll ihop. Jag och flera andra hjälpte till så att en ambulans kunde komma. Jag förvånades över att det var så många som ville hjälpa till. Främlingar som inte kände personen. På samma sätt förundrades jag över dina kommentarer. Det finns folk som bryr sig om dig och vill hjälpa dig. Och om främlingar som inte känner dig brinner för ditt mående och dig som person, så får det mig att tänka att det även måste finnas personer i din närhet som vill se dig må bra. Jag hoppas att du kan finna en trygghet någonstans och viljan att leva!

Anonym

10 Jan 2014 00:41

Jag mådde också riktigt dåligt under några år, det värsta jag visste var när planer blev inställda. Massa möten hit och dit som till sist började gå mig på nerverna för att jag inte fick något utav det. Vissa dagar önskade jag inget annat än att dö. Men hittills har jag klarat mig även om det för stunden verkade omöjligt. Hör gärna av dig om du vill. Jag skrev min mail adress.

Aloisia

10 Jan 2014 01:00

Jag mådde exakt sådär i din ålder, 11 år sedan nu. Jag hade en helt skadat liv också med det värsta man kan tänka sig. Jag tyckte så jävla synd om mig själv. Inget vuxet stöd alls, knappt ens kompisar i slutet. Och jag kunde inte komma ifrån det heller. Jag ville jättegärna dö. Mina känslor var inte mänskliga.

Alla runtomkring mig kunde se min utsatthet och hur jag förvandlades, men ingen ryckte in eller räddade mig på något sätt. Bup försökte akut efter jag fick panikattack i klassrummet och skolsköterskan såg mina skärsår, men jag var noll mottaglig. Folk berättar för mig än idag hur oroliga de var, men de ville inte "lägga sig i". Folk gör så helt enkelt, folk hör dig men gör inget. Deprimerade och ostabila tonåringar är det värsta folk vet.

När jag var 18 stack jag, startade ett helt nytt liv i ett annat land helt själv. Jag ville inte vara någons belastning så beslutet tog jag inte med glädje utan med självhat. Jag hade aldrig gjort nått själv så innan men "hemma" för mig var helvetet på jorden så jag visste att det inte kunde bli värre. Vilken otrolig kraft jag fick av att slippa skiten, slippa bli påmind och slippa bli dömd av folk. Att istället tvinga sig fokusera på hur man skulle överleva i detta nya land var det jag behövde för att blicka framåt litegrann. Jag kom ur min dimma och blev människa igen så småningom. Är grymt nöjd idag att mitt självhat drog mig i den riktningen istället för att jag skulle hänga mig, som var planen. Att flytta och börja på nytt kanske också kan vara något för dig?

Mikxki

10 Jan 2014 17:00

Gud va synd att du måste vänta :(

Kommentera

Publiceras ej