I måndags så var min socialsekreterare hemma hos mig samt en familjebehandlare(har bara träffat honom någon enstaka gång tidigare). Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Från ingenstans börjar vi prata om min pappa. Som jag tidigare nämnt så vet jag inte vem min pappa är. Han vet heller inte om att jag finns. I 17 år har levt utan att ha fått något svar på vem han är. Trots att JAG har tagit kontakt med både Familjerätten, Skatteverket och Folkbokföringen så är det ingen som har velat hjälpa till. "Det är omöjligt, du kommer inte kunna hitta honom. "Nej, tyvärr. Vi har inga sådana uppgifter". "Tyvärr, du kan inte få några papper om utredningen förrän du fyllt 18. Om du inte ber din mamma kontakta oss". 

Jag vet hans förnamn, ålder och var han bodde för 18 år sedan(en rätt så liten stad). Sedan har jag inga fler personuppgifter. Jag fattar, det kan låta omöjligt att jag skulle lyckas hitta honom. Men hos alla myndigheter jag har varit i kontakt med så påstår de att dem INTE kan kan kolla folkbokföringen för de året då han garanterat bodde där. Konstigt då, att jag genom en väns mamma som hade folkbokföringen 95' på sin dator, lyckats få fram sex namn på personer som bodde där då(samma namn, ålder och ort alltså). Och någon av dem är det. Trots det så är det ingen som hjälper mig. För inte kan väl jag, på egen hand, ta kontakt med personerna och ba "Hej, du är möjligtvis min pappa. Hade du sex med en idag 37-årig kvinna för 18 år sedan?". Det är INTE min uppgift, eller mitt ansvar. 

Bättre sent än aldrig, så sa min socialsekreterare "Nä, detta får vi ta och fixa detta". Jaha, redan? 17 år har Soc haft möjlighet att försöka ta reda på vem han är. Det gjorde en faderskapsutredning när jag föddes, men den lades ner snabbare än blixten slår ner. Enligt dem så gick det ju inte. 

Och nej, min mamma har aldrig försökt göra någonting åt detta. Inte ens när jag bad henne skicka efter faderskapsutredningen så ville hon göra det. Hon har aldrig brytt sig om att jag inte vet vem min pappa är. 


Vem är hon egentligen?

9 kommentarer

s.a

01 Jan 2014 15:49

Du ska nog se att det går bra! Hoppas du lyckas hitta din pappa, och de e ju självklart INTE omöjligt! Du är så (ursäkta uttrycket) jävla stark! All lycka till dig kära du<3
Jag glömmer ofta att skriva mitt namn men du kan ju ändå se vem jag är på IP-adressen!:)

anna

01 Jan 2014 16:37

Du är hur modig och stark som helst! Jag ser upp till dig. Jag är själv 19 år och har asperger syndrom, tvångssyndrom, GAD och är hypokondriker. Allt det här började med att jag fick panikångest, men nu är den borta.
Du är väldigt vacker också och det är helt otroligt vad mycket du klarar av trots att du mår så dåligt. Om du vill prata med mig så kan du maila mig! Kram på dig, hoppas att allt blir bättre snart!:)

Heidi

01 Jan 2014 16:49

Hej

lider av depression sen lång tidoch ångest ibland , brukade skada mig med,,,,,men tar antidepressiv, och mår helt okej men har vissa dagar då jag orkar inte göra nåt . Hoppas det livet blir bättre fär dig Kram kram

Lisa

01 Jan 2014 18:01

Hej! Ramlade in på din blogg av en slump och blev väldigt rörd av allt du skrivit. Det är så svårt att förstå att det finns människor här i världen som mår så dåligt, ingen förtjänar att må så dåligt som du gör. Jag vet inte om det finns så mycket jag kan säga eller göra som gör att du mår bättre, men om det är något som jag kan göra ställer jag mer än gärna upp! Skrev min mejl, bara skicka ett mejl om du vill lätta på hjärtat hos någon som lyssnar utan att döma.
Kram! och gott nytt år :)

Josefine

01 Jan 2014 19:50

Jag hamnade på din blogg av en slump, läste det här inlägget och jag kunde inte sluta läsa, har läst alla dina inlägg nu. Du är otroligt duktig på att skriva. Och otroligt stark. Jag hoppas att du inte ger upp, att du hittar ett sätt att se ljuset i tunneln. Och självmord är inte den enkla vägen ur saker, även om det är otroligt modigt av en människa att känna att det bästa som kan hända är något jag inte vet om. Jag ser inte självmord som något fegt, jag ser det som modigt. Att våga göra slut på något för att inte veta vart man hamnar. Men samtidigt är det ingen bra väg i livet fina du. För det kan bli bättre. Kanske inte idag, imorgon eller om fyra månader. Men i framtiden. Efter att ha läst dina inlägg kan jag säga att jag tror på dig. Jag tror att DU kommer att klara dig ur det här. Du är en otroligt stark människa och du förtjänar en bättre framtid än att chansa på döden. Och vet du? Familjen är personer du inte kan välja, men vänner är familjen som du kan välja. Välj din egen familj. Psykologen kanske är din familj, din granne eller din vän. Familjen behöver inte var biologiskt relaterade, vad du väljer att kalla familj är din vilja och ditt hjärta som väljer. Fina fina du, ge inte upp. Låt inte dom få det nöjet. DU är värd mycket mer än så!

ps. lämnar min mail om du vill skriva ett par ord.

//Josefine, 16 år.

Camilla

01 Jan 2014 20:24

Sluta nu tyck så synd om dig själv, det kommer inte att göra någonting bättre. Jag kanske borde skriva egentligen att jag finns här för att stötta dig osv. men ibland får man faktiskt ta tummen ur röven på sig själv och inse hur läget faktiskt ser ut.
Du är ung och har hela livet framför dig. Lägg nu ner :/

Svar: Var har jag skrivit att jag tycker synd om mig själv? Det här är MIN blogg med mina tankar, där jag delar med mig om hur mitt liv har varit och fortfarande är. Att inte veta vem sin pappa är tycker jag är en rätt stor grej, det finns inte många som inte vet vem sin pappa är. Självklart tycker jag det är synd att det är så. Det som gör mig frustrerad är att det finns SEX NAMN och någon av dom är min pappa. Men visst, ska jag lyckas fastställa vem det är också? Jag är så trött på att klara mig själv. För jag gör inte det längre.
Deep talks

S.a till Camilla

01 Jan 2014 23:29

Ge dig Camilla!:@ om du inte har något bra att säga eller några stöttande ord så håll förfan klaffen! Ursäkta uttrycket men du låter inte klok! Ge dig av härifrån och låt bli att kommentera! Du fattar säkert dessutom ingenting eftersom du är oerfaren, låt bli att kommentera snälla du.

Camilla

03 Jan 2014 11:14

Till "S.a till Camilla"

Jag har rätt till min åsikt och det är inte bara jag som tycker såhär. Jag tycker att denna blogg inte är något annat än ett rop på uppmärksamhet. Livet blir inte bättre av att du skriver inlägg hela dagarna om hur mycket du hatar ditt liv - eller hur?

Och kom inte med att jag är "oerfaren". Du vet ingenting om mig :)

Svar: Självklart har du rätt till din åsikt! Undrar dock varför du då läser min blogg?
Deep talks

Paulina

17 Jan 2014 20:10

OMG du gjorde att jag fick tårar. Själv är jag 16 och vill hitta min lilla syster som bor med min morsa. hahahha men jag har redan tappat hoppet för det, men det är så bra att du har inte tappat hoppet, vi som går igenom såna svåra händelser, vi måste bli starkare som du är!!!

Kommentera

Publiceras ej