... Eller inte. Gick varken till BUP, skolan eller behandlingshemmet. Gick åtminstone till Ica för att köpa RedBull, men hon i kassan var ju otroligt humoristisk. "Har du leg eller?". Nej... jag glömde det. Men, jag har mitt busskort där det står mitt personnummer och så har jag mitt halsband där det står samma namn som på busskortet. "Nej tyvärr, jag känner inte igen dig. Du för gå till Coop istället". ALLTSÅÅÅÅÅÅÅÅ... Har handlat där tusen gånger, men aja, jag fick lite extra motion genom att gå till Coop istället. SUCK. 

Det ringde en från behandlingshemmet förut. Det nya preliminiära datumet är 10/2. Jag borde vara glad, men jag vet inte om jag ska ha några förhoppningar om att det blir så. "Lyckan" brukar ju som bekant vara kortvarig. 

Idag har jag tid hos min psykolog, vet inte om jag ska gå. Jag vet att dom vill lägga in mig på BUP-akuten, men det vägrar jag. Så jag får se hur jag gör helt enkelt. För jag är så JÄVLA trött på alla dessa meningslösa möten och samtal som inte längre leder någon vart. Mycket på grund av mig. 
 
Jag måste bara ta upp det här med min mamma. Jag vet, det är inte OK att slå någon. Det vet jag. Jag har aldrig någonsin höjt handen förutom mot mamma. Hon har ADHD, Atypisk Autism, är Bipolär och Paranoid personlighetsstörning. Så ja, utan att gå in på detaljer, så måste ni förstå att det inte är så himla enkelt att leva själv med en sån person. 


Mitt ansikte kände verkligen för att vara med på bild idag! 

11 kommentarer

felicia

14 Jan 2014 04:32

åhh va fint hår du har!

Katarina

14 Jan 2014 09:52

Vad händer när din mamma gör en polisanmälan, ingenting? Att utöva våld är ett brott, kommer polisen då för att förhöra dig? Din mamma är sjuk, du kan betrakta henne som hur elak som helst. Jag har vuxit upp med en svårt psykiskt sjuk mor, dock skulle jag aldrig drömma om att ha slagit henne. Hur kan du ens ha möjligheten att vägra BUP-akuten eller tvångsinläggning??? Du är ju fruktansvärt farlig både för dig själv och för andra. Hoppas innerligt att du får adekvat hjälp, inte snart, utan det borde ha skett igår. Du har aldrig tänkt på hur du har bidragit till din mammas sjukdom? Ditt beteende gör ju inte att hon mår bättre precis! Hon valde att föda dig, hn valde att uppfostra dig. Skit i din pappa som aldrig har brytt sig, tänk på din mamma som har givit dig ditt liv. Respektera livet, se verkligheten. Du måste vakna nu!

Svar: Min mamma har inte gett mig någonting i livet. Det var ett STORT misstag att hon behöll mig. Och min pappa skiter inte i mig, han vet bara inte om att jag finns.
Deep talks

Åsa

14 Jan 2014 11:53

Bra att du känner att det är fel att slå...men jag förstår din situation samtidigt. Varför tar du inte tillfället och hamnar på BUP akuten och slipper din mamma en tid?
Är det något som är dåligt där inne? Jag har ingen aning, därför frågar jag dig.

Det där samtalen är nog till för att hjälpa dig och inget annat. Vill du inte ha hjälpen? Det känns som att du skriker efter hjälp och när den finns där så föraktar du den?
Kan du försöka vända allt lite med tanken? SOm en person skrev här inne tidigare så kanske det skulle vara fantastiskt att stå på egna ben och flytta ifrån din mamma. Ta ett jobb, hyra ett rum någonstans eller en liten lägenhet? Det kanske inte funkar som det är nu, men det är nog biljetten ur ditt dåliga mående.
Du ska se att du kommer in på behandlingshemmet och efter det hoppas jag att du får bo ngn annanstans än hemma, eftersom hemma inte fungerar. Upp med hakan nu. Ingen annan kan göra dig själv glad förutom du.
Kramar till tusen på dig!

E

14 Jan 2014 12:26

Katarina, "Ditt beteende gör ju inte att hon mår bättre precis". Ursäkta men vad gör mamman för att hennes dotter ska må bättre? Ingenting! Är det en 17 årings tjejs uppgift att ta hand om sin sjuka mamma när t.om hon mår dåligt och har diagnoser? Jag förstår att det är jobbigt, men det är fel att slå!

Katarina

14 Jan 2014 13:30

Hej E, vad vet du om hur det är att vara mamma? Vad vet du om vad mamman har gjort för denna stackars 17-åring? Jag hade kunnat säga samma sak en gång i tiden, men av en svårt sjuk person kan man inte begära det ouppnåeliga. "Deeptalksbloggerskan" önskar inte leva, skadar sig själv och sin mamma var och varannan dag. Vad händer med Sverige? Varför får du ingen adekvat hjälp? Som någon annan skrev; du föraktar hjälpen och förkastar den när den väl erbjuds. Livet är inte lätt för någon men det är ditt och enbart ditt ansvar att ta dig ur detta!

Patricia

14 Jan 2014 15:00

Hej,

Tänkte bara skriva att du är så vacker. Och jag vet att det är svårt, då tankarna mal i huvudet, men försök att inte lyssna på onda mänskor som Katarina. Katarina har aldrig mött motgångar i livet. Därför vet hon inte innebörden av ordet ödmjukhet.

Jag har också mått dåligt och förstår dig. Det går om men det tar sin lilla tid.

Har du kontrollerat alla dina hormoner? T.ex. en bristande sköldkörtelfunktion kan få en människa extremt nedstämd. Svenska läkare är värdelös på hypotyreos och förstår sig inte.

Om du vill skriva av dig lite, så nås jag på min mejl.

En STOR KRAM till dig.

Katarina

14 Jan 2014 18:50

Du Patricia, vad bra att du berättar hur mitt liv har varit. Jag har vuxit upp med en svårt psykiskt sjuk mamma. Jag fick vara mamma till min egen mamma från det att jag var ett litet barn. Jag har varit döende i anorexi. Jag har tagit mig igenom svårare utmaningar i livet än du kan ana. Jag har dock aldrig någonsin varken slagit eller hatat min mamma. Om det är någon som är ondskefull så är det du som dömer andra innan du vet ett skit om denna personen. Denna blogg är den absolut värsta jag har stött på, det är svårt att sova på nätterna när jag tänker på att en 17-åring kan må så dåligt i Sverige utan att få hjälp. ALLA verkar skrika på hjälp, men den finns ju inte. Ditt dravel kommer aldrig att hjälpa henne.

Emma

14 Jan 2014 19:34

Det finns hjälp, Katarina. Och en värdefull hjälp är att ha medmänniskor som lyssnar och bryr sig om. Jag vet inte hur många gånger jag har vädjat till mina närmaste att bara finnas till mig en kort stund och hålla om mig när jag har mått som sämst. Men det enda dom har sagt att jag ska söka hjälp någon annanstans. Vilket jag har gjort. Men blir bara stressad då många av dessa yrkespsykologer verkar rätt oengagerade och kollar på klockan hela tiden. Så förstår fullt ut hur denna tjej mår och känner. Att ha en mamma som inte orkar ge sitt stöd för sin tonåring är extremt jobbigt! Man är sårbar och liten och behöver en stark vuxen som tar hand om en när allt annat verka falla runt om en! Tycker inte heller att det är ok att slå sin mamma, men hon kanske har blivit slagen i själen massa med gånger av sin mamma. Who knows. Så vi ska vara måna om varandra och tänka på hur vi skriver! Kram!

Emma

14 Jan 2014 19:34

Det finns hjälp, Katarina. Och en värdefull hjälp är att ha medmänniskor som lyssnar och bryr sig om. Jag vet inte hur många gånger jag har vädjat till mina närmaste att bara finnas till mig en kort stund och hålla om mig när jag har mått som sämst. Men det enda dom har sagt att jag ska söka hjälp någon annanstans. Vilket jag har gjort. Men blir bara stressad då många av dessa yrkespsykologer verkar rätt oengagerade och kollar på klockan hela tiden. Så förstår fullt ut hur denna tjej mår och känner. Att ha en mamma som inte orkar ge sitt stöd för sin tonåring är extremt jobbigt! Man är sårbar och liten och behöver en stark vuxen som tar hand om en när allt annat verka falla runt om en! Tycker inte heller att det är ok att slå sin mamma, men hon kanske har blivit slagen i själen massa med gånger av sin mamma. Who knows. Så vi ska vara måna om varandra och tänka på hur vi skriver! Kram!

Emma

15 Jan 2014 11:16

Oj, min kommentar kom dubbelt :-(.

Elin

18 Jan 2014 00:04

Det är bara du själv som vet (förhoppningsvis) vad du behöver MEN det verkar som om du och din mamma är vääääldigt dåliga för varandra! Eftersom du inte alls har det bra just nu så undrar också jag, precis som Åsa, varför du inte tar emot den hjälp som erbjuds (BUP-akuten)?

Kommentera

Publiceras ej