Jag har blivit helt känslokall. Jag känner ingenting just nu. Varken glädje, ångest, hat eller någon annan känsla. Jag tolkar det som ett tecken på att det är okej att lämna livet nu. När jag tänker på döden, så ser jag fyra änglar med långt, ljus, lockigt hår som står och vinkar till mig. Som ett välkomnande, typ. 

Jag har inte haft en enda panikångest-attack här inne. Jag har knappt gråtit någonting. Jag har bara legat i sängen, lyssnat på musik och spelat på mobilen. Jag har inte ens ätit. Lättlurade jävlar är vad personalen är. Jag har skyllt på mitt magsår, att jag har ont och mår illa, på så sätt har jag sluppit äta. Jag har förvisso ont i magen och mår illa, men visst skulle det gå ner med lite mat om jag blev tvingad... Dessutom har jag med mig sömntabletter, som jag tar några gånger per dag. Så att jag kan sova bort några timmar av dagen. Det vet dom såklart inte heller om. #pokerface 

Jag har "verktyg" som jag skulle kunna ta mitt liv med här inne. Men, personalen kommer ju var 15:e minut och tittar till mig. Visst vore det enklast att vänta tills jag blev utskriven härifrån, men läkaren jag pratade med i fredags tyckte jag skulle vara här tills jag blev inskriven på behandlingshemmet. NEVER EVER att det får bli så. 



13 kommentarer

felicia

19 Jan 2014 17:10

åh. känner igen mig i mycket utav det du skriver... ibland kan de vara skönt att prata med någon man inte känner, och jag finns här om du vill det. kram.<3

C B

19 Jan 2014 17:26

Jag kände precis som du för två månader sen! Jag var helt apatisk och ville inget hellre än att dö.. men vet du? det finns ett liv utanför. Ett liv värd att levas. Har du fått rätt medicin? Det kan göra mycket!
Hoppas verkligen att du får hjälp snart för att dö är inget alternativ! Kram

Agnes

19 Jan 2014 17:40

Jag kan säga att jag har varit där du är och det är ett helvete, jag trodde aldrig jag skulle klara av livet så länge som jag faktiskt gjort. Jag är 25 nu och gick in i min depression när jag var 14. Jag mådde kasst i flera år, men sakta sakta lyftes de där fruktansvärt tyngande mörka molnen från mitt huvud. Jag har inte kvar de där molnen idag vilket jag är oerhört glad över, och jag vill säga till dig att saker och ting lättar, man hittar sin väg, även om det verkar hopplöst för det mesta under jobbiga perioder så är faktiskt ljuset i tunneln inte ett tåg (höhö) som jag länge var övertygad om. Det är inte lätt, men jag är jävligt glad att jag valde att leva istället för att dö, att kämpa istället för att ge upp. Ångesten är som min ständiga följeslagare som bråkar med mig hela tiden men man hittar sina knep och sina sätt att hantera alltsammans (jag delar gärna med mig av tips om du behöver på den fronten). Glöm inte att allting hela tiden förändras, det är omöjligt att livet står still, inget är evigt, vilket känns bra när man är fast i helvetet på jorden i ens egen kropp. Maila mig om du vill prata eller fråga mig något eller behöver stöd, eller vad det än kan vara! Kämpa på! Kram agnes

Linda

20 Jan 2014 01:03

Har själv GAD och drabbats av panikångest då och då, rädsla för att dö osv, inget som kommer i närheten av hur du har det men blev rädd för mig själv en gång,jag fick panikångest och det gjorde så ont att man bara ville utagera det, kändes så fruktansvärt hemst att få insikten i att förstå hur folk kan vilja skada sig själv. Att du lever med det här måste vara fruktansvärt, och det kan inte vara lätt när vården suger, det finns inte platser, tid eller lust att hjälpa människor som verkligen behöver det. För din egen skull ber jag dig att kämpa på, för när livet väl blir bra, och jag hoppas verkligen det blir det för dig i framtiden, så är det så värt att leva. Det låter som att du har en väldigt osund relation till din mamma och det kännssom det hade varit bättre för dig att bo någon annanstans? Rekomenderar dig också att våga berätta för dina vänner oavsett hur svårt det är, iallafall någon. Att gå och bära på en sån hemlighet gör en väldigt ensam och instängd i sig själv och mycket svårare att uppskatta och ha en äkta relation. Kämpa på, stå för din sjukdom för du är lika mycket värd för det! Undrar också vad läkare sagt om dina diagnoser, du är inte bipolär som din mamma?

Tänkte också, om du är trött på sjukvården, du kanske ska vända dig till kyrkan istället, även om du inte är troende, men du kanske kan lära dig att hitta stöd i det och få annan typ av vägledning och perspektiv på livet av att samtala med en präst. Eller bo på kloster ett tag i stillhet, lugn och ro och slippa samhället, människot och all press du utsätts för? Jag är inte religiös av mig, men tänker ändå att det kan vara värt att fundera över om det skulle kunna hjälpa dig.

Ta hand om dig, vill bara sträcka ut en hand även om jag inte kan göra så mycket för dig! Kram

Åsa

20 Jan 2014 08:33

Människor försöker hjälpa dig..du skiter i det. De vill att du ska äta, vilket är en förutsättning för att du ska må bättre, du lurar dom..De är hos dig var 15:e minut, ändå har du med dig verktyg för att att ditt liv..?

Du ska tänka på, att det är människor där inne som är där för din skull. Som skulle kunna sova hos sina egna familjer, men de bryr sig om dig och de har valt det jobbet för att de finns för människor som behöver hjälp och stöd och tröst och trygghet.

Den enda du lurar är dig själv.
//å

Lotta

20 Jan 2014 10:01

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag vill inte att du ska känna så här. Vad skulle kunna få dig att må bättre? får du någon medicin? Är du ute i solljuset och promenerar?
Jag har och mår också dåligt, men det blir bättre med åldern. Gör det bästa av ditt liv, och sluta träffa män, gör inga destruktiva saker, och du kommer att må lite bättre. Blir så ledsen när jag läser och ser bilderna på vad du utsätter dig för. Ditt liv är värt att göra det bästa du kan med, och det är bara din inställning som kan ändra på det, rätt medicin och frisk lift och solljus, snälla ta tag i ditt liv, flytta till fosterfamilj/ du behöver nog komma bort från din vanliga vardag ett tag för att bryta ditt destruktiva beteende, ta all hjälp du kan få......

Sturkekramar till dig

/Lottis

En annan Agnes

20 Jan 2014 10:05

Det gör så ont i mig att läsa hur dåligt du mår. Jag har väl aldrig riktigt mått dåligt, men det är flera gånger som jag känt att jag inte orkar något mer, att man vill slå i golvet och skrika och gråta det högsta man kan. Men nu var det ju inte det som var syftet med kommentaren, att berätta att jag ibland kan känna igen mig.
Men kanske är det just därför som det gör så ont när du mår dåligt. Jag läste dina inlägg bakåt, om din mamma och sex med äldre män. Jag skulle bara vilja säga att jag finns till hands, det är bara att skriva ett mail på facebook, där jag har samma för- och efternamn som i den email jag uppgav, eller skicka ett mail till just den. Om du skulle vilja berätta exakt allt, utan något vidare igenkännande, eller något dömande eller tankar på åtgärder, som jag kan tänka mig att psykolog och soc har, så finns jag här. Jag lovar att bara vara ett stöd för dig.
Jag kan ju även passa på att berömma dig för dina texter. Du skriver så himla bra här i bloggen, och får läsaren att förstå hur du känner dig, utan någon alls självömkan i texterna. Det är starkt att kunna vara så saklig i ett sånt här ämne. Jag vill bara läsa mer av dig. Det behöver absolut inte vara om ditt mående, en kortare novell eller liknande går lika bra. Du kanske till och med skulle skriva en bok? Med det vill jag få dig att förstå att det inte är måendet i dina texter som gör dem bra, det är du och din skrivartalang. Fortsätt gärna, jag läser allt du skriver och slukar det med hull och hår.
På tal om novell blev det här en, och nu ska jag sluta den här kommentaren innan jag ballar ur. Summan av kardemumman är väl att jag finns här för att stötta dig, och att du gärna får höra av dig till mig när du än känner att du behöver det. Jag är en tjej i ungefär samma ålder som du, så du behöver inte oroa dig för att det är något äckel som gömmer sig här bakom, haha.
Stay strong, du fixar det här! Massor av stora kramar till dig.

Sofiw

20 Jan 2014 11:51

De kommer bli bättre. Tro mig.
Du är en otroligt söt tjej och ditt hår. Wow!! Hur fint som helst! Vad använder du för produkter?
Hoppas det vänder snart för dig och att du börjar må bättre!
Kramar

Emma

20 Jan 2014 13:07

Det är så många som vill orka igenom den här jobbiga perioden i ditt liv och få uppleva lycka <3! Det som vårdpersonalen borde lära sig att ge en kram eller 10.000 när man behöver det. Jag skickar dig en jättestor och varm kram <3!

Hanni

23 Jan 2014 23:56

Känner igen mig i en del du skriver. Det gör ont i mig att människor kan må så fruktansvärt dåligt. Jag har en bästavän som blev mördad för drygt ett år sen och då trodde jag aldrig att solen skulle lysa igen. Kämpa på, det är tufft men en dag kmr det en gnutta ljus. Va stark kram

Elle

25 Jan 2014 22:59

Hej! Du ska inte behöva må så och du ska inte dö nu, det finns så många saker i livet du ska få uppleva och så mycket du är menad att bli du kan bli precis vad du vill i framtiden, skådespelerska vinna en Oscar eller programledare på Nyhetsmorgon! Tänk att allt det är menat för dig i framtiden, då kan du inte dö nu, okej tjejen!! Du ser min email privat tror jag och jag heter samma på Facebook, du får gärna skriva till mig om jag kan peppa dig med glädje (så mycket det går o du orkar ;) ) och peppa dig lite med dina skådisdrömmar vet litegrann om det där hur det är att vara skådis på en film ;) å berättar å peppar gärna - du har en framtid som är utsatt för dig - du ska inte dö nu - sov igenom det jobbiga o skriv om du vill. Stor kram! Till dig! Bara läst fyra inlägg än kom in genom tyras sida idag nu så ska läsa mer! Plus skriv inte ut mitt namn å identitet tack :) hjälper gärna dig men anonymt! Kram Goa du! Sov gott inatt på en insmusslad sömntablett å imorg börjat en ny dag med nya möjligheter för dig som är en stjärna

Elle

25 Jan 2014 23:08

PS. om du vill skriva, skriv ett email först så jag förstår att jag ska acceptera förfrågan på FB har många okända förfrågningar så den inte försvinner bland dem, eller om du vill vara anonym maila min mail på en anonym mail du har, om jag kan peppa dig o du vill! Kram

K

02 Mar 2014 18:05

Snälla läs och ta till dig av min kommentar nu. Jag mår också skit och har gjort det en väldigt stor del av mitt liv, jag har gått igenom mer saker än en "vanlig" människa har gjort. Det är okej att må dåligt, det får du också göra. Men som alla andra säger DU ÄR BARA 17. Det finns sååå mycket mer i världen än bara de människor du stött på, de miljöer du stött på. Det är inte allt! Föreställ dig att du är i Florida på en nöjespark med tre nya vänner och bara har skitkul en sommardag. Detta kommer du kunna göra en dag helt utan svårigheter. Inte idag och inte imorgon, för nu ska du må dåligt och det får du göra, och du är för ung för att göra detdär nu. Men när du får möjligheten, pröva på ett miljöbyte, det kommer förändra hela ditt liv. Det finns så många andra människor och sätt att vara än de hundra människor du träffat i Sverige. Du har inte sett allt, du har inte sett en bråkdel. Hopp är allt du kan leva på, hopp om att det kommer bli bättre. Du kan förändra hela ditt liv om ett par år, det är total fakta och det är vad du måste göra. Bara flytta och gör något nytt

Kommentera

Publiceras ej